är det ju bra att man får ibland men det är ju helt otroligt att man alltid ska dra igång dom största projekten på helgerna när man egentligen ska vila upp sig inför nästa vecka.

Idag har jag inlett "Operation rensa övervåningen" vilket innenär att jag ska flytta ett lager med bra-ha-saker från ett stället till ett annat. Vi är nästan aldrig på övervåningen utom när vi sover egentligen. På det här viset är det ju jättebra att man bara helt magiskt kan ställa upp saker som man tycker är i vägen nån annanstans i huset. Det gör ju också att man med jämna mellanrum sätter andan i halsen om någon vid nåt tillfälle skulle säga att jag använder toan uppe! Hemska tanke. Vem vet vilka hemligheter och icke upplockad tvätt som jag gömt där :)

Nu ska det alltså bli slut på det. Jag har i god anda börjat göra plats i ett hörn häruppe och om bara datorn och live sändningen från Crufts slutar dra alltför mycket så kanske jag blir klar innan det blir mörkt....

till slut. Valparna alltså, men man blir ju liksom lika otålig då med och tycker att 'herreguuud kläm ut allihop nu då' för man är ju så nyfiken på hur många och vilka kön det är på valparna att det är väl liksom bara att krysta på så *matte' får stilla sin nyfikenhet. Yrsa går inte på det där. Som den sunda tik hon är så låter hon naturen ha sin gång och passar på att vila mellan valparna utan att bry sig om mig och min iver.

Man borde bli mer som en hund. Leva i nuet. Släppa stressen och bara låta saker hända liksom. Fast i mig bor det ju ett litet kontrollfreak så det blir ju lite svårt. Dessutom är jag ju kvinna så för det mesta när jag gör något så har jag hela tiden i huvudet vad jag ska göra i nästa steg, vilket i sin tur måste betyda att jag egentligen inte koncentrerar mig riktigt både det jag gör. Hmmm, ja det där tål ju att tänkas på. Man ska alltså vara mer som en hund och göra det man gör just nu utan att tänka på vad man ska göra sen om ni förstår vad jag menar. Fast å andra sidan då kan man ju lika gärna vara en man för dom verkar ju kunna det där, att göra en sak i taget. tål att tänkas på...

Tillbaks till Yrsa, som för övrigt är en väldigt god mor, men det är en sak som jag inte riktigt förstår. Om man nu har sju valpar som ligger å snuttar på en hela tiden och man för ett ögonblick har lämnat valplådan då blir det ju först lite oro i lägret, alla krälar omkring och undrar vad som hände, men till slut så lägger sig lugnet och valparna som är både varma och mätta lägger sig på rad och somnar. Jag menar som småbarnsmor tog man ju tillvara på dom guldstunderna när babyn somnat och man fick en stund för sig själv. Kanske ta en dusch ostört, njuta av en kopp kaffe eller glo lite på tv. Det är här man märker att hundar dom tänker inte riktigt som vi. Jo, för när det är som tystast, vad gör Yrsa då? Hoppar in i lådan igen och alla sju valparna som sov så sött nyss gapar nu för full hals och jagar en spene. Jaha, så nu ligger hon där igen och diar sina små underverk utan att ha en tanke på vad hon ska göra härnest. Lyckost.

Väntar man på nåt gott kan man aldrig vänta för länge heter det. Tålamod är en dygd. Intet är som väntans tider... Jamen allvarligt talat, vem har hittat på såna idiotsaker? Försäkringskassan? Alla vet ju att när det verkligen gäller så vill man ju ha saker gjorda "igår" =)

Ta det här med att gå till frissan t. ex. Har man väl bestämt sig för att man är långhårig då vill man ju inte höra att "jag har en tid om tre veckor" för aldrig är väl luggen sååå lång och håret sååå bångstyrigt som när man väl har bestämt sig för att gå till frisören.'

Det kan dras paralelleller till allt möjligt. Jag menar hur svårt kan det vara att gå ner 25 kilo till imorgon - egentligen, eller hur lång tid kan det ta för en fyraåring att få på sig jackan när det enda man vill är att komma iväg i tid till vart man nu ska. Varför gnäller jag då? Jo, för att jag sitter här och väntar på att min hund Yrsa ska valpa och det känns som om det aaaaaldrig händer. Under tiden går jag här och vankar och väntar och får inget vettigt gjort känns det som. Jag har hamnat i samma bubbla som när jag väntade Alma och hade gått 11 dagar över tiden. rastlösheten har tagot äver min kropp och irritationen växer. Herregud, det har ju till och med gått så långt att jag bloggar. Tacka Anna för det, hon har tålmodigt väntat på detta inlägg.

Nu ska försöka göra lite nytta medans jag väntar och kanske ta tag i nåt vettigt som högen i tvättstugan - fast det är konstigt att maskinen ska behöva ta så lång tid på sig att tvätta ;) - efter det ska jag sitta aktivt och lösa Melodikrysset..

Om Gud vill och grejjerna håller så har jag väl slutat vänta på Yrsas valpar till nästa blogg...

Att bli förälder är det största man kan vara med om det håller väl alla föräldrar med om. När man håller det där lilla knytet för första gången så är det det vackraste man sett och det händer något inom en som man inte trodde var möjligt. Det måste vara den värsta egotrippen man kan vara med om för nånstans har man ju gått och önskat att man ska få en liten kopia av sig själv. Gudarna ska vet att det har jag fått, JAG BLIR TOKIG! Alma är 3,5 år nu men ibland känns som om hon är ljusår äldre än mig och hon har svar på allt.

Just nu är vi inne i nån form av hat-kärleks period Alma och jag. Vi vill alltid vara tillsammans men vi blir bara osams hela tiden. Som i morse t. ex bara att få på sig kläderna är ett projekt i sig och från trosa till fullt påklädd har Alma hunnit gråta tre gånger och jag tappat tålamodet och gått ifrån henne minst fyra. Säger jag lyft på det ena benet lyfter hon trotsigt det andra. Säger jag långärmat ska hon ha linne, "men det är ju vinter" säger jag. "Då gör jag så här" säger hon och drar upp dom långa ärmarna på tröjan så långt hon kan. "Jamen skit i det då" mer eller mindre vrålar jag "Gå ut naken!" och går därifrån innan jag kokar över.

I ögonvrån ser jag hur det lilla monstret tittar på mig med stora ögon och säger lugnt: "Men det kan man ju inte, det är ju vinter!" - I rest my case

Efter en stund kommer Janne in från stallet och med ett stoiskt lugn och ser hur det kokar hos både mig och Alma. Snällt klär hon på sig så att vi kan åka till dagis och Janne flinar lite och säger att han ska söka jobb som fredsmäklare i Mellanöstern för det måste vara en baggis efter det att man bott ihop med oss och jag är nästan nödd att hålla med honom....

Jag är utmanövrerad av en treåring. Att Alma är smart har jag aldrig betvivlat, aldrig heller att hon har lätt för att lära sig nya saker. Min vän Anna sade en gång några kloka ord om sitt hundval när någon hade kommenterat att hon hade köpt sig en Border Collie för att hon ville tävla lydnad. Kommentaren löd: "Det var väl ingen konst att tävla med en BC, dom har ju så lätt för att lära." Varpå Anna svarad helt lugnt "att det går lika fort att lära dom göra fel som att lära dom göra rätt." Precis så är det med Alma.

Alla dom där idiot kommentarna som slipper ut ur min mun utan närmsta tanke på att den treåriga svampen suger i sig för att sedan komma ut när man minst anar det eller peta näsan i bilen när man tror att ingen ser. Stoppa hunden från att smita ut genom dörren med foten är andra exempel.

Det gör ju inte saken bättre att Almas och mitt humör är väldigt lika. Vi blir arga på nolltid, tycker att alla andra är idioter, gråter en skvätt coh sen går det över ibland på mindre än en minut.

Det som nästan är mesta skrämmande är ju att man ju bara tänka sig hur det kommer att bli i framtiden när man som lindad runt Almas lillfinger blir uppsnurrad och lurad till både det ena och det andra. Annars får jag väl lära henne det äldsta tricket av alla. GÅ TILL PAPPA!

Idag är det så ljust ute att man blir alldeles blind när man tittar ut. Är det inte härligt? Man riktigt känner att nu är våren på väg, katterna blir riktiga mars-katter och stryker omkring hela nätterna och det droppar härligt från taken när snön smälter i solen..

På vår gård bor det 4 och en halv katt, ja, du läste rätt. Den halva katten består av en svart halvvild katt som vi har valt att kalla Henry som bara kommer hit och äter och skrämmer dom tama varianterna av samma art. Fast i ärlighetens namn så är han inte särskilt snäll heller och hade jag bara lyckats fånga honom vid något tillfälle så hade han nog fått träffa sin skapare i förtid. Nu har vi inte sett honom på ett tag så jag är inte säker på att han har klarat vintern, han kanske har använt sina nio liv även om han verkar ha en otrolig förmåga att överleva. Jag har sett honom vara både illa biten och halt, men ger man honom ett par veckor så är han Fit for fight igen.

Dom andra som bor här är Anna, Stig, Torbjörn och Lennart. Anna är Stig och Torbjörns mamma, en lagom åldersstigen katthona, jag tror hon är runt 9 år som för det mesta ligger på kökssoffan inne hos Svärmor. Var förr i världen en hugad musjägare, men har tydligen gått i pension och lämnat över till dom yngre förmågorna.

Sen har vi Stig och Torbjörn som är våra vapendragare i stallet. Att Torbjörn bor kvar här kan skyllas på Stig utav den enkla anledningen att när Stigs första sommar kom i vuxen ålder bestämde sig han för att göra en "Walkabout á la Crocodile Dundee" och tog sin kappsäck och försvann i maj när göken gol. Juni och juli kom och under den tiden föddes Torbjörn, men fortfarande ingen Stig. När jag trodde att hoppet var ute och att det var det sista vi sett av honom så sitter han helt sonika utanför stalldörren en halvkylig septembermorgon och så har det fortsatt. Går i maj och kommer hem i september.

Torbjörn är å andra sidan lite mer laid back ialla fall större delen av året. Sommartid kan man dock se honom nere på åkern jagandes en sork eller två, men lyckas man inte med det kan man ju alltid gå tillbaka hem och jama högt och länge tills någon människa ger en lite torrfoder..

Sist men knappast minst har vi katten Lennart. Hösten 2008 var det nämligen inte bara kylan som flyttade in hos oss utan även ett oräknat antal möss. Det knapras i skåp och det tassas i väggar och på tak, jag höll på att bli tokig. Som en enkel lösning tänkte jag att Stig och Torbjörn kunde flytta in och göra sitt jobb, men därtill var dom alldeles för rädd för hundarna.

Visst, det bor Jack Russells i det här huset och får man musen serverad så lever den ju inte särskilt länge, men till att smyga försiktigt på en mus som gnager som bäst i soppåsen duger dom inte mycket till... Efter lite letande i lokalpressen hittade jag då en ekologisk musfångare i Ytterharnäs som vi har valt att kalla Lennart. Ja, det är en katt alltså. Vilket lyckokast det var . Vid bara 12 veckors ålder tog han sin först mus här hemma - även om jag tyckte att han lekte med den väl länge - och sen fortsatte triumftåget. När han tagit 4 möss så tror jag att ryktet spred sig i musvärlden" Gå inte dit! Dom har skaffat en mördarmaskin." Det blev äntligen lite lugn i huset. Inte var han rädd för hundarna heller och att han står ut med Almas kärleksfulla men hårdhänta behandling med ett stoiskt lugn gör honom bara än mer speciell. Våren och sommaren kom och gick och Lennart började vara ute mer och mer, men när hösten flyttade in så kom även mössen, problemet var bara att nu kom inte Lennart! Jag måste vid nåt tillfälle sagt att han är så gullig  mot Alma så han behöver inte jaga möss eller så får han helt enkelt för god mat för nu har han då inget intresse av att jaga längre eller är det den enegin som försvinner med åldern? Nåväl, nu går jag här med våra katter och våra möss så får jag väl hoppas att dom åker på semester i sommar...

Det är mycket ljud i mitt liv just nu. Jag har ett barn som om hon inte pratar hela tiden så sjunger hon. Ett av dom sätt som man kan få tyst på henne är att hon tittar på Musse Piggs klubbhus på tv, men då får man ta ljudet från tv:n istället.

Som om inte det räckte så har jag även en höglöpande tik i huset just nu, vilket i sin tur får ettåriga Jack Russelln "Ronny" att låta som en näktergal större delen av dygnet.

På den positiva sidan så vet jag å andra sidan direkt när det är något bus på gång för då är det tyst och då slår min radar igång omedelbart.

Detta har dock medfört att jag efter alla konstens regler försöker att aktivera både mitt barn och mina hundar för att jag ska få något sånär lugnt inomhus. Ja, ni vet, det är ju inte bara promenader som gäller utan även hjärnan måste få sitt. Vi lägger pussel och vi målar, det ska bakas och lagas mat allt i samråd med treåringen - ja, det är barnet vi pratar om - men det enda som händer är att jag blir ännu tröttare. När jag äntligen tycker att nu har vi hållit igång och det är dags för en liten kopp kaffe och en stödvila plockar älsklingsbarnet fram den rosa mikrofonen och river av "I kissed a girl".

Ungefär som när min första Jack Russell "Mavis" hade sprungit med då man var ute och körde häst i 45 minuter i skapligt tempo och när hästen var duschad och klar sprang hon glatt och hämtade en boll och tyckte att vi skulle leka!

Var kommer all den här energin ifrån och än mer viktigt, Vart tar den vägen sen? Vad är det för process i livet som gör att man på vägen mot vuxenlivet tappar den här energin man hade som barn? Ibland och det blir mer och mer sällan kan jag fortfarande känna att den glimtar till och man gör ett ryck och det liksom bubblar i en, men man kanske helt enkelt får hämta en boll eller en rosa mikrofon och se om det hjälper....

Jag tillhör en av dom lyckligt lottade 40+arna som har vänner och bekanta på andra sidan 30. Ja jag kan t.o.m säga att jag har vänner på Facebook OCH i verkligheten som är under 20! På det här sättet får man ju en inblick i en värld som för egen del tog slut "many many moons ago"...

Det innebär också att man ju hela tiden får uppdateringar på div. foton från den ena festen efter den andra där det dricks både det ena och det andra. Inget speciellt med det, det såg ungefär likadant ut på korten från mina unga år med flaskor på bordet och sliskiga drinkar fast på den tiden stod det också en överfylld askkopp och tronade mitt på bordet och det var alltid någon på bilden som rökte, nuförtiden är ju den tappra skaran förpassad till balkongen.

Vad jag hakat upp mig på är varför när man blir fotograferad av någon, särskilt när man är lite lagom berusad, måste tungan ut? En helt vanlig partybild med glada människor, men man kan ge sig på att nånstans dyker det upp en ung flicka och sticker ut tungan! ja, inte sådär gulligt och lite oskyldigt näe då, man ska se ut som den där tomten i Kiss och köra den långa varianten eller gapa med öppen mun så att man riktigt kan se tonsillerna och på inga vis missar piercingen som sitter där som ett turistminne från Ibiza.

Annars är det väl bara att erkänna att man är gammal, över och inte förstår det budskap som bärs fram när unga flickor talar i tungor...