Att bli förälder är det största man kan vara med om det håller väl alla föräldrar med om. När man håller det där lilla knytet för första gången så är det det vackraste man sett och det händer något inom en som man inte trodde var möjligt. Det måste vara den värsta egotrippen man kan vara med om för nånstans har man ju gått och önskat att man ska få en liten kopia av sig själv. Gudarna ska vet att det har jag fått, JAG BLIR TOKIG! Alma är 3,5 år nu men ibland känns som om hon är ljusår äldre än mig och hon har svar på allt.

Just nu är vi inne i nån form av hat-kärleks period Alma och jag. Vi vill alltid vara tillsammans men vi blir bara osams hela tiden. Som i morse t. ex bara att få på sig kläderna är ett projekt i sig och från trosa till fullt påklädd har Alma hunnit gråta tre gånger och jag tappat tålamodet och gått ifrån henne minst fyra. Säger jag lyft på det ena benet lyfter hon trotsigt det andra. Säger jag långärmat ska hon ha linne, "men det är ju vinter" säger jag. "Då gör jag så här" säger hon och drar upp dom långa ärmarna på tröjan så långt hon kan. "Jamen skit i det då" mer eller mindre vrålar jag "Gå ut naken!" och går därifrån innan jag kokar över.

I ögonvrån ser jag hur det lilla monstret tittar på mig med stora ögon och säger lugnt: "Men det kan man ju inte, det är ju vinter!" - I rest my case

Efter en stund kommer Janne in från stallet och med ett stoiskt lugn och ser hur det kokar hos både mig och Alma. Snällt klär hon på sig så att vi kan åka till dagis och Janne flinar lite och säger att han ska söka jobb som fredsmäklare i Mellanöstern för det måste vara en baggis efter det att man bott ihop med oss och jag är nästan nödd att hålla med honom....