är det ju bra att man får ibland men det är ju helt otroligt att man alltid ska dra igång dom största projekten på helgerna när man egentligen ska vila upp sig inför nästa vecka.

Idag har jag inlett "Operation rensa övervåningen" vilket innenär att jag ska flytta ett lager med bra-ha-saker från ett stället till ett annat. Vi är nästan aldrig på övervåningen utom när vi sover egentligen. På det här viset är det ju jättebra att man bara helt magiskt kan ställa upp saker som man tycker är i vägen nån annanstans i huset. Det gör ju också att man med jämna mellanrum sätter andan i halsen om någon vid nåt tillfälle skulle säga att jag använder toan uppe! Hemska tanke. Vem vet vilka hemligheter och icke upplockad tvätt som jag gömt där :)

Nu ska det alltså bli slut på det. Jag har i god anda börjat göra plats i ett hörn häruppe och om bara datorn och live sändningen från Crufts slutar dra alltför mycket så kanske jag blir klar innan det blir mörkt....

till slut. Valparna alltså, men man blir ju liksom lika otålig då med och tycker att 'herreguuud kläm ut allihop nu då' för man är ju så nyfiken på hur många och vilka kön det är på valparna att det är väl liksom bara att krysta på så *matte' får stilla sin nyfikenhet. Yrsa går inte på det där. Som den sunda tik hon är så låter hon naturen ha sin gång och passar på att vila mellan valparna utan att bry sig om mig och min iver.

Man borde bli mer som en hund. Leva i nuet. Släppa stressen och bara låta saker hända liksom. Fast i mig bor det ju ett litet kontrollfreak så det blir ju lite svårt. Dessutom är jag ju kvinna så för det mesta när jag gör något så har jag hela tiden i huvudet vad jag ska göra i nästa steg, vilket i sin tur måste betyda att jag egentligen inte koncentrerar mig riktigt både det jag gör. Hmmm, ja det där tål ju att tänkas på. Man ska alltså vara mer som en hund och göra det man gör just nu utan att tänka på vad man ska göra sen om ni förstår vad jag menar. Fast å andra sidan då kan man ju lika gärna vara en man för dom verkar ju kunna det där, att göra en sak i taget. tål att tänkas på...

Tillbaks till Yrsa, som för övrigt är en väldigt god mor, men det är en sak som jag inte riktigt förstår. Om man nu har sju valpar som ligger å snuttar på en hela tiden och man för ett ögonblick har lämnat valplådan då blir det ju först lite oro i lägret, alla krälar omkring och undrar vad som hände, men till slut så lägger sig lugnet och valparna som är både varma och mätta lägger sig på rad och somnar. Jag menar som småbarnsmor tog man ju tillvara på dom guldstunderna när babyn somnat och man fick en stund för sig själv. Kanske ta en dusch ostört, njuta av en kopp kaffe eller glo lite på tv. Det är här man märker att hundar dom tänker inte riktigt som vi. Jo, för när det är som tystast, vad gör Yrsa då? Hoppar in i lådan igen och alla sju valparna som sov så sött nyss gapar nu för full hals och jagar en spene. Jaha, så nu ligger hon där igen och diar sina små underverk utan att ha en tanke på vad hon ska göra härnest. Lyckost.

Väntar man på nåt gott kan man aldrig vänta för länge heter det. Tålamod är en dygd. Intet är som väntans tider... Jamen allvarligt talat, vem har hittat på såna idiotsaker? Försäkringskassan? Alla vet ju att när det verkligen gäller så vill man ju ha saker gjorda "igår" =)

Ta det här med att gå till frissan t. ex. Har man väl bestämt sig för att man är långhårig då vill man ju inte höra att "jag har en tid om tre veckor" för aldrig är väl luggen sååå lång och håret sååå bångstyrigt som när man väl har bestämt sig för att gå till frisören.'

Det kan dras paralelleller till allt möjligt. Jag menar hur svårt kan det vara att gå ner 25 kilo till imorgon - egentligen, eller hur lång tid kan det ta för en fyraåring att få på sig jackan när det enda man vill är att komma iväg i tid till vart man nu ska. Varför gnäller jag då? Jo, för att jag sitter här och väntar på att min hund Yrsa ska valpa och det känns som om det aaaaaldrig händer. Under tiden går jag här och vankar och väntar och får inget vettigt gjort känns det som. Jag har hamnat i samma bubbla som när jag väntade Alma och hade gått 11 dagar över tiden. rastlösheten har tagot äver min kropp och irritationen växer. Herregud, det har ju till och med gått så långt att jag bloggar. Tacka Anna för det, hon har tålmodigt väntat på detta inlägg.

Nu ska försöka göra lite nytta medans jag väntar och kanske ta tag i nåt vettigt som högen i tvättstugan - fast det är konstigt att maskinen ska behöva ta så lång tid på sig att tvätta ;) - efter det ska jag sitta aktivt och lösa Melodikrysset..

Om Gud vill och grejjerna håller så har jag väl slutat vänta på Yrsas valpar till nästa blogg...